Faror och fränder 

Det visar sig att kvinnan som väckt Teodor är en krigarprinsessa vid namn Hartwig Jothumsbane, från farsegels Ransard. Teo har, som Saphynabo, blandade känslor avseende Ransard. Trots det följer halvlängdsmannen den resliga prinsessan, som leder Teodor nedför en backe. Vid kullens fot står en annan kvinna, med graciös hållning - likt  ett rovdjur, ja som ett kattdjur, snarast. Kvinnan är i full färd med att förhöra sig med den fånge som ligger framför henne sig på marken. Kvinnan presenterar sig med silkeslena ord som Kahlan, en Felisernunna. Med sig har gruppen även en utbydsjägare, Argantyr. Teo förklarar att han orättmätigt förts ut i vildmarken av korrupta vakter, och tackar för hjälpen i hans stund av nöd. Hartwig går fram och avslutar fången med ett mäktigt hugg.
Hartwig förklarar att de förväntar sig hjälp i sitt ärende - de båda är på väg till det befästa Etin-tempelet Kalband uti i Östmark för att tala med en präst angående ett rånmord i Fristaden, ett brott som de ålagts av en viss Kapten Heraclo att lösa. Man misstänker att en man, Grimva Viskaren, blivit oskyldigt anklagad för ett mord. Teodor har svårt att reda ut de större sammanhangen - och vad är det för människor han har gett sig i kast med? Nåja. Det finns kanske en slant att tjäna i allt det här?

Väl vid Etintemplet välkomnas sällskapet med blandat resultat. Man släpps först in, men en skeptisk Hartwig ifrågasätter om Etins sanning verkligen är den bästa, utan säger sig följa Wòdurs läror.  Sådana barbarer vill man inte ha med sig där inne, inte om inte botgöring kan göras. Man vill därför först inte låta henne stanna inne i säkerheten på tempelområdet. Hartwig eskorteras ut av vakterna. TIll slut samlas sällskapet på borggården.

Man ställer krav på att gäster går på gudstjänst för att förtjäna mat och sovplats för natten. Under gudstjänsten försöker Teo, varande en opportunist, stjäla penningpungen av en av munkarna men tas på bar gärning. Han försöker genast avfärda tjuvgreppetsom en olycka grundad i religiös hänförelse "Jag sträckte upp händerna för att bättre prisa Etin! Jag skulle aldrig stjäla här!", insisterar Teodor. 

Olyckligtvis köper inte prästerna hans berättelse - utan ordinerar korporellt straff på den unge halvlängdsmannen. I någon slags överslagshandling spelar Teo vidare på rollen av en person driven till extas av religiös fervör och förs ut av vakten, talande i tungor och skakande i hela kroppen "av att ha tagit emot Etins sanning". Det går delvis vägen och han överlämnas till nunnorna i stället. Han insisterar på att få konverteras i gryningen, då även straffet ska utdelas. Hartwig erbjuder sig ta straffet, men Teo, övertygad om att hans dramatiska konster ska leda till en förmildrande dom, insisterar på att bära straffets tyngd själv, ty är han inte ett av Etins barn? Straffeté utdelas ändå och nu måste Teodor fortsätta skådespelet under konverteringsriten då han ikläds en kåpa och tilldelas en Etinsymbol i brons. Sällskapet samlas för att tala med Riarken Bofeus Brorimma och får av den gode mannen reda på att Grimva, som anklagats för mord, farit med osanningar om ett möte med Riarken. Kahlan förhör sig om eventuella religiösa skrifter i lärdoms syfte. Man får veta att det finns ett sorts bibliotek i källaren på templet, där mången värdefulla skrifter och annan esoterika som samlats upp i Östmark finns samlat; gruppen ställer sig givetvis frågande till om att det går att få tag på något sådant värdefullt dokument. Teodor gör kontakt med en vakt som erbjuder honom möjligheter att stjäla ett dyrbart dokument, samt transport av stöldgodset till Fristaden (vagn och allt finns redan ordnat, säger han, allt som krävs är att någon öppnar porten under natten). Dock så säger Teodors instinkter honom att något är fel, och han väljer att inte hjälpa den tjuvaktige vakten.

I skydd av en karavan, ledd av översteprästen, reser sällskapet åter mot Fristaden.

Åter i stada, åter i trygghet

Väl tillbaka i staden går sällskapet raka vägen till vaktstugan där Kahlan, som fått vaktkaptetens intresse, tar till orda och meddelar att sällskapet önskar tala med Grimva. Man går, tillsammans med Riarken, ned för att konfrontera honom med sin egen osanning. Teodor är bara delvis med på noterna och lyssnar bäst han kan för att förstå egenheterna i detta komplicerade fall. Man låter honom förstå att en ring kommit på avvägar, en ring med en sten.

Av den sorgliga Grimva får man dock inte ut mycket mer än att han "vaknat i källaren på värdshuset", där han somnat på fyllan, kastat vatten och hittat en kropp som han stal någon slant från. Sällskapet går åter upp i vakthuset och är på väg ut då en äldre man och en liten pojke kommer fram. Fadern manar barnet att tala. Pojken berättar att han suttit under en bro sent en natt för att fiska (då fadern var ute på päljsjakt) då han sett något mycket märkligt. Självaste Tullmästare Kyre Fjärrfarne hade i nattens slöja kommit och kastat ett bylte med blodiga kläder över kanten på bron - under mordnatten! Gruppen besöker magikerakademin som presidieras över av den vise Trollkarlen Azumendes. Där hämtar gruppen upp sin kompanjon, magikergesällen Vincent. Gruppen ber Azumendes använda magi för att avgöra om blodet på kläderna tillhör den mördade. Hartwig, Teo och Vincent går till Tullmästaren för att i stundens hetta lägga fram bevisen mot honom. Kyre förnekar all inblandning. Kahlan går till stadsvakten för att be dem öppna hos Tullmästaren. Samtidigt ligger de tre på lur och vaktar Tullmästarens bostadshus, nere vid kajen. Vincent använder sin magi för att avgöra att den eftersökta ringen mycket riktigt finns i Tullmästarens bostad: men plötsligt märker de hur en figur i hast lämnar huset. De jagar efter, och upptäcker Tullmästaren nere vid bryggan, på väg att lämna Fristaden i sin båt. Kyre har vakternas förtroende och får en patrull att stoppa  äventyrarna. Med karaktäristisk oigenomtänkthet kastar sig Teo i vattnet för att försöka fånga upp Tullmästaren som nu hissat segel och farit ut på sundet. Kahlan har under tiden detta sker försökt se till att gruppen får en legitim möjlighet att söka genom Tullmästarens hus och utföra förhör med den misstänkte. När han återvänder med en häktningsorder finner han Fjärrfarnes hus tomt och mörkt: halvlängdsmannen och krigarkvinnan har redan återvänt till magikerakademin med Vincent, som råkat ut för ett magiskt missöde. Väl där redovisar de för kopplingen mellan Tullmästaren och bevisen som uppdagats för stadsvakten.

Till slut får gruppen lov att ta sig in i Tullmästarens bostad i sällskap av Stadsvakten. I bostaden finner man två kraftigt komprometterande brev skrivna av nekromantikern Faucia Svartros till Tullmästare Kyre Fjärrfarne. Det uppdagas att Kyre varit delaktig i en komplott, som involverat att öppna en magisk portal inne i Fristaden för att släppa in mörkrets krafter för att konsekvent rensa Fristaden på allt motstånd. Det framgår vidare att Kyre varit mottagare av vissa förbjudna, nekromantiska skrifter och haft i uppdrag att överlämna dessa samt ringen till nekromantikern genom ombud. Det framgår också att nekromantikern själv håller till på ön Coronia, söder om Fristaden. Det insinieras även att markgreve Arviden Griip varit involverad i något sorts lömskheter med en person kallad Falkner, på tempelfästet Kalband.

Gruppen återvänder till slut till skeppet Skumsnäckan för att rapportera till Kapten Heraclo. Deras uppdragsgivare går med på att till skepps jaga efter den nu efterlyste Tullmästaren till den lilla ön Coronia...

Virrig och Vilse i Östmark

Faror och fränder 

Det visar sig att kvinnan som väckt Teodor är en krigarprinsessa vid namn Hartwig Jothumsbane, från farsegels Ransard. Teo har, som Saphynabo, blandade känslor avseende Ransard. Trots det följer halvlängdsmannen den resliga prinsessan, som leder Teodor nedför en backe. Vid kullens fot står en annan kvinna, med graciös hållning - likt  ett rovdjur, ja som ett kattdjur, snarast. Kvinnan är i full färd med att förhöra sig med den fånge som ligger framför henne sig på marken. Kvinnan presenterar sig med silkeslena ord som Kahlan, en Felisernunna. Med sig har gruppen även en utbydsjägare, Argantyr. Teo förklarar att han orättmätigt förts ut i vildmarken av korrupta vakter, och tackar för hjälpen i hans stund av nöd. Hartwig går fram och avslutar fången med ett mäktigt hugg.
Hartwig förklarar att de förväntar sig hjälp i sitt ärende - de båda är på väg till det befästa Etin-tempelet Kalband uti i Östmark för att tala med en präst angående ett rånmord i Fristaden, ett brott som de ålagts av en viss Kapten Heraclo att lösa. Man misstänker att en man, Grimva Viskaren, blivit oskyldigt anklagad för ett mord. Teodor har svårt att reda ut de större sammanhangen - och vad är det för människor han har gett sig i kast med? Nåja. Det finns kanske en slant att tjäna i allt det här?

Väl vid Etintemplet välkomnas sällskapet med blandat resultat. Man släpps först in, men en skeptisk Hartwig ifrågasätter om Etins sanning verkligen är den bästa, utan säger sig följa Wòdurs läror.  Sådana barbarer vill man inte ha med sig där inne, inte om inte botgöring kan göras. Man vill därför först inte låta henne stanna inne i säkerheten på tempelområdet. Hartwig eskorteras ut av vakterna. 

då man ställer krav på att gäster går på gudstjänst för att förtjäna mat och sovplats för natten. Till slut släpps hela sällskapet in. Under gudstjänsten försöker Teo, varande en opportunist, stjäla penningpungen av en av munkarna men tas på bar gärning. Han försöker genast avfärda tjuvgreppetsom en olycka grundad i religiös hänförelse "Jag sträckte upp händerna för att bättre prisa Etin! Jag skulle aldrig stjäla här!", insisterar Teodor. 

Olyckligtvis köper inte prästerna hans berättelse - utan ordinerar korporellt straff på den unge halvlängdsmannen. I någon slags överslagshandling spelar Teo vidare på rollen av en person driven till extas av religiös fervör och förs ut av vakten, talande i tungor och skakande i hela kroppen "av att ha tagit emot Etins sanning". Det går delvis vägen och han överlämnas till nunnorna i stället. Han insisterar på att få konverteras i gryningen, då även straffet ska utdelas. Hartwig erbjuder sig ta straffet, men Teo, övertygad om att hans dramatiska konster ska leda till en förmildrande dom, insisterar på att bära straffets tyngd själv, ty är han inte ett av Etins barn? Straffeté utdelas ändå och nu måste Teodor fortsätta skådespelet under konverteringsriten då han ikläds en kåpa och tilldelas en Etinsymbol i brons. Sällskapet samlas för att tala med Riarken Bofeus Brorimma och får av den gode mannen reda på att Grimva, som anklagats för mord, farit med osanningar om ett möte med Riarken. Kahlan förhör sig om eventuella religiösa skrifter i lärdoms syfte. Man får veta att det finns ett sorts bibliotek i källaren på templet, där mången värdefulla skrifter och annan esoterika som samlats upp i Östmark finns samlat; gruppen ställer sig givetvis frågande till om att det går att få tag på något sådant värdefullt dokument. Teodor gör kontakt med en vakt som erbjuder honom möjligheter att stjäla ett dyrbart dokument, samt transport av stöldgodset till Fristaden (vagn och allt finns redan ordnat, säger han, allt som krävs är att någon öppnar porten under natten). Dock så säger Teodors instinkter honom att något är fel, och han väljer att inte hjälpa den tjuvaktige vakten.

I skydd av en karavan, ledd av översteprästen, reser sällskapet åter mot Fristaden.

Åter i stada, åter i trygghet

Väl tillbaka i staden går sällskapet raka vägen till vaktstugan där Kahlan, som fått vaktkaptetens intresse, tar till orda och meddelar att sällskapet önskar tala med Grimva. Man går, tillsammans med Riarken, ned för att konfrontera honom med sin egen osanning. Teodor är bara delvis med på noterna och lyssnar bäst han kan för att förstå egenheterna i detta komplicerade fall. Man låter honom förstå att en ring kommit på avvägar, en ring med en sten.

Av den sorgliga Grimva får man dock inte ut mycket mer än att han "vaknat i källaren på värdshuset", där han somnat på fyllan, kastat vatten och hittat en kropp som han stal någon slant från. Sällskapet går åter upp i vakthuset och är på väg ut då en äldre man och en liten pojke kommer fram. Fadern manar barnet att tala. Pojken berättar att han suttit under en bro sent en natt för att fiska (då fadern var ute på päljsjakt) då han sett något mycket märkligt. Självaste Tullmästare Kyre Fjärrfarne hade i nattens slöja kommit och kastat ett bylte med blodiga kläder över kanten på bron - under mordnatten! Gruppen besöker magikerakademin som presidieras över av den vise Trollkarlen Azumendes. Där hämtar gruppen upp sin kompanjon, magikergesällen Vincent. Gruppen ber Azumendes använda magi för att avgöra om blodet på kläderna tillhör den mördade. Hartwig, Teo och Vincent går till Tullmästaren för att i stundens hetta lägga fram bevisen mot honom. Kyre förnekar all inblandning. Kahlan går till stadsvakten för att be dem öppna hos Tullmästaren. Samtidigt ligger de tre på lur och vaktar Tullmästarens bostadshus, nere vid kajen. Vincent använder sin magi för att avgöra att den eftersökta ringen mycket riktigt finns i Tullmästarens bostad: men plötsligt märker de hur en figur i hast lämnar huset. De jagar efter, och upptäcker Tullmästaren nere vid bryggan, på väg att lämna Fristaden i sin båt. Kyre har vakternas förtroende och får en patrull att stoppa  äventyrarna. Med karaktäristisk oigenomtänkthet kastar sig Teo i vattnet för att försöka fånga upp Tullmästaren som nu hissat segel och farit ut på sundet. Kahlan har under tiden detta sker försökt se till att gruppen får en legitim möjlighet att söka genom Tullmästarens hus och utföra förhör med den misstänkte. När han återvänder med en häktningsorder finner han Fjärrfarnes hus tomt och mörkt: halvlängdsmannen och krigarkvinnan har redan återvänt till magikerakademin med Vincent, som råkat ut för ett magiskt missöde. Väl där redovisar de för kopplingen mellan Tullmästaren och bevisen som uppdagats för stadsvakten.

Till slut får gruppen lov att ta sig in i Tullmästarens bostad i sällskap av Stadsvakten. I bostaden finner man två kraftigt komprometterande brev skrivna av nekromantikern Faucia Svartros till Tullmästare Kyre Fjärrfarne. Det uppdagas att Kyre varit delaktig i en komplott, som involverat att öppna en magisk portal inne i Fristaden för att släppa in mörkrets krafter för att konsekvent rensa Fristaden på allt motstånd. Det framgår vidare att Kyre varit mottagare av vissa förbjudna, nekromantiska skrifter och haft i uppdrag att överlämna dessa samt ringen till nekromantikern genom ombud. Det framgår också att nekromantikern själv håller till på ön Coronia, söder om Fristaden. Det insinieras även att markgreve Arviden Griip varit involverad i något sorts lömskheter med en person kallad Falkner, på tempelfästet Kalband.

Gruppen återvänder till slut till skeppet Skumsnäckan för att rapportera till Kapten Heraclo. Deras uppdragsgivare går med på att till skepps jaga efter den nu efterlyste Tullmästaren till den lilla ön Coronia...

Lamentations of the Viking Princess

Tjena, jag heter Johan och jag tänkte skriva ned Hartwigs krönika här på bloggen i den takt hon förtäljer den till mig. Hartwig Jothumsbane är ransard, 18 år och marinsoldat (alltså viking). Hon är äldsta barn till jarlen för klanen Jothumsbane i länet Nordland på gränsen till Jorduashur. Hartwig kände redan som barn att rollen som ransardisk kvinna och prinsessa skavde mot hennes framtidsdrömmar och ideal. När hennes mentor och slav Silver-Dan berättade om Jorduashurs traditioner bestämde hon sig för att efterlikna dom så mycket det gick, tex genom bruket av människooffer, som annars inte praktiseras längre i Ransard. Hartwigs far avsåg att ge tronen till sin starka dotter, men innan detta hann ske såldes hon till pirater av sin bror, kanske med stöd av den övriga klanaristokratin som var rädda för en återgång till mer barbariska traditioner. På piraternas båt gjorde Hartwig gemensam sak med den feliciska nunnan Kahlan, även om hon ansåg nunnans metoder avskyvärda i sin nedrighet. Efter att piraterna besegrats och bordats av ett zorakiskt örlogsskepp fann sig Hartwig strandsatt i Zorakins huvudstad Pendon, utan annat än sina vapen och rustning och en liten pung silver, och utan chans att rentvå sin heder genom envig med piratkaptenen. Då inga andra alternativ stod till buds mönstrade Hartwig och Kahlan på ett piratskepp, för att med plunder och äventyr skapa den förmögenhet som kommer krävas för att återta sitt jarldöme. Nåväl, Hartwig är rastlös och kräver att själv få beskriva, och det är med risk för hälsan som man hindrar henne från att komma till tals.

In her own words

”Wòdur har sitt öga på mig. Jag ska inte göra honom besviken. Han behöver dugliga enhärjare till sin här, och jag tänker bara skicka de bästa jag kan finna. Vår klan likt vårt land har lämnat Wòdurs blick, för att söka det enkla och bara skicka feta saphynier till Wòdurs hall. Vilka av Gerilds jättar kan dessa besegra, ens alla tillsammans? Nej, jag fick lära mig den sanna läran om Aesir av min fotträl, Silver-Dan. Han berättade för mig när jag var barn om hur de gjorde i Jorduashur. Jorderna är Wòdurs sanna folk, vad än rådarna i templen säger om oss raner. Jorderna har inte sökt att lämna den fruktansvärda plats Wòdurs blick är, istället trivs dom i den, som om snön, blodet och smärtan var allt livet behövde innehålla. Silver-Dan berättade om det slutgiltiga kriget, om hur Wòdur behöver alla sanna kämpar vid sin sida för att kunna segra. När det var dags för mig att bli myndig ville far gifta bort mig för att knyta vår klan till någon annan, som om vi var en gammal man som behövde hjälp för att nå avträdet. Jag vägrade och gjorde istället den rit som krävs för att en pojke ska kunna bli krigare, och ta plats bland jarlens huskarlar. När jag dödade Silver-Dan och skickade honom till Wòdur, så han kunde få en klok rådgivare till sitt högsäte, då grät jag barnets sista tårar, och varm i ansiktet trädde jag in i Wòdurs blick och blev vuxen. Ingen vågade neka mig min födslorätt därefter, då det inte längre finns någon i Ransard som har mod nog att möta Wòdurs iskalla öga. Med mig som jarl skulle saker förändras, Jothumsbane skulle än en gång bli stort. Inte genom att plundra feta bönder, även om jag också inser nödvändigheten av detta. Utan genom att söka den bästa strid vi kan, de bästa kämparna. Wòdur accepterar enbart de bästa, enbart de starkaste, kvickaste och klokaste. Alla dessa skulle vi lägga under oss, alla dessa rikedomar skulle vi rätteligen röva. Wòdur har sitt öga på mig, men Lœges anhängare finns överallt. Min bror, min dyraste bror, säljer mig till pirater, för att ta mitt arv. Hans tal om mig till min klan, som Lœges säd rann lögnerna ur hans mun, och befruktade den rädsla som så hårt drabbat oss. 

Nåväl. Piraterna är hängda, man tog min rättvisa ifrån mig i Pendon, där ingen rättvisa för fria män går att finna. Men jag har kvar min yxa och mitt svärd, även om jag inte längre är Jothumsbane. Kanske tycker Wòdur att det skulle vara för lätt, hans blick är ständigt prövande, ständigt utvärderande. Han ska inte få skäl att bli besviken, jag ska återta min klan och under tiden kanta vägen med de bästa Wòdur kan önska sig. Bara de starkaste, kvickaste och klokaste ska han få, precis så vill han ha det. Och jag ska möta hans blick utan att rygga undan, och han ska känna den rädsla mitt folk känner, rädslan av att den bästa ska ta allt ifrån honom.”

En farlänning i Fristaden

Den här bloggen för att vara en löpande krönika över våra äventyr (men kommer nog innehålla grejor från mina andra spelgrupper också).

Drakar & Demoner

Min karaktär

Teodor Halmhutare är en halvlängdman och gentlemannatjuv. Han föddes i och växte upp i hamnstaden Tigõld på Saphyna. Hans far, Burdan, arbetar som lagvrängare och hans mor, Melle, sköter tillsammans med några av sina bröder handelskontakterna med övriga Trakorien för släktens räkning. Teodors far skämtade ofta att Teodor var vild, som en farsegels Milack, och på tok för stirrig för en sävlig Sahpynabo. Av vänner och bekanta ses han som något av en spjuver (i slutna sällskap kanske rentav som en rackare) som med ett leende och en handsvepning tömde såväl penningpungar som tålamod. Burdan försökte länge sansa den unga hoben och satte bland annat honom att utbildas i administration för att stundom ansluta sig till lagvrängarskrået - vilket föranledde den unge Teodors att lära sig lagar och förordningar för att veta exakt hur långt han kunde gå utan åtal. Råget ansågs som måttat när han av misstag övat sina konster på Fiskarkonungen Movitz Bolmares svärson, och skickades av sin mor och far i raskt tempo till faster och farbrors gård vid den sömniga byn Olvi på den bördiga Frambolinerslätten. Den unge Teodor lessnar dock snart på den trygga tillvaron och beslutar istället för att ge sig ut i världen för att visa upp sina färska konster.

Färden till Fristaden

Indignerad av världen i största allmänhet beslutar sig Teo för att smyga ombord på första bästa skepp, i första bästa hamnstad. Bort! Bort från Saphyna och bort från tristessen. Han lyckas i skydd av mörker smyga ombord på en gissen gammal skorv, Vågskrikan. Väl ombord finner han sig snabbt ett ställe att gömma sig. Under flera vakter lyckas han undvika att bli sedd. Som han gjort flera kväller tidigare ger han sig ut under nattvakten för att stjäla sig en munsbit. Teodor smörjer kråset och somnar, och hans drömmar gäckas av en stor gås, som skriker åt honom. Han väcks plötsligt av en tordönstämma som vrålar honom i örat. Det visar sig vara skutans kapten, som är mindre nöjd över att ha funnit en fripassagerare ombord. Skeppet visar sig vara del av en handelskonvoj. Teodor övertalar i sista stund kaptenen med lovord om hårt arbete och diger ersättning att inte slänga honom överbord. Passagen spenderas med att slita hund, med spott och spe från besättningen i övrigt. 

Efter många veckor ser han sin möjlighet då fartyget anländer till kaj i ett främmande land, och klättrar över relingen och simmar i land, till vad som visar sig vara Fristaden, beläget på Östmarkens södra kustremsa. I brist på andra möjligheter insinuerar Teodor sig i de skummare kvarteren av Fristaden, där man på sin höjd misstar honom för att vara ett bortsprunget barn. Han skaffar sig snabbt kontakter genom sin förmåga att charma även ganska gruffa bovar och förmåga att ta sig in i små utrymmen. 

I nästa stund är den unge tjuven efterlyst, med pengar till den som fångar in honom. Hur kunde allt gå så fel, så fort? I panik flyr han staden, men kommer inte långt innan ljudet av galloperande hästhovar hinner ifatt honom. Det sista Teodor känner är smärta och en smäll som får hela huvudet att skallra. Sen blir allting svart...

Uppvaknandet

Teodor vaknar av att något petar honom hårt i sidan. Det är mörkt, och han kan inte se något. Plötsligt rivs mörket upp - han har legat i en säck.  En krigarkvinna med härjat utseende plirar på honom.