Tjena, jag heter Johan och jag tänkte skriva ned Hartwigs krönika här på bloggen i den takt hon förtäljer den till mig. Hartwig Jothumsbane är ransard, 18 år och marinsoldat (alltså viking). Hon är äldsta barn till jarlen för klanen Jothumsbane i länet Nordland på gränsen till Jorduashur. Hartwig kände redan som barn att rollen som ransardisk kvinna och prinsessa skavde mot hennes framtidsdrömmar och ideal. När hennes mentor och slav Silver-Dan berättade om Jorduashurs traditioner bestämde hon sig för att efterlikna dom så mycket det gick, tex genom bruket av människooffer, som annars inte praktiseras längre i Ransard. Hartwigs far avsåg att ge tronen till sin starka dotter, men innan detta hann ske såldes hon till pirater av sin bror, kanske med stöd av den övriga klanaristokratin som var rädda för en återgång till mer barbariska traditioner. På piraternas båt gjorde Hartwig gemensam sak med den feliciska nunnan Kahlan, även om hon ansåg nunnans metoder avskyvärda i sin nedrighet. Efter att piraterna besegrats och bordats av ett zorakiskt örlogsskepp fann sig Hartwig strandsatt i Zorakins huvudstad Pendon, utan annat än sina vapen och rustning och en liten pung silver, och utan chans att rentvå sin heder genom envig med piratkaptenen. Då inga andra alternativ stod till buds mönstrade Hartwig och Kahlan på ett piratskepp, för att med plunder och äventyr skapa den förmögenhet som kommer krävas för att återta sitt jarldöme. Nåväl, Hartwig är rastlös och kräver att själv få beskriva, och det är med risk för hälsan som man hindrar henne från att komma till tals.
In her own words
”Wòdur har sitt öga på mig. Jag ska inte göra honom besviken. Han behöver dugliga enhärjare till sin här, och jag tänker bara skicka de bästa jag kan finna. Vår klan likt vårt land har lämnat Wòdurs blick, för att söka det enkla och bara skicka feta saphynier till Wòdurs hall. Vilka av Gerilds jättar kan dessa besegra, ens alla tillsammans? Nej, jag fick lära mig den sanna läran om Aesir av min fotträl, Silver-Dan. Han berättade för mig när jag var barn om hur de gjorde i Jorduashur. Jorderna är Wòdurs sanna folk, vad än rådarna i templen säger om oss raner. Jorderna har inte sökt att lämna den fruktansvärda plats Wòdurs blick är, istället trivs dom i den, som om snön, blodet och smärtan var allt livet behövde innehålla. Silver-Dan berättade om det slutgiltiga kriget, om hur Wòdur behöver alla sanna kämpar vid sin sida för att kunna segra. När det var dags för mig att bli myndig ville far gifta bort mig för att knyta vår klan till någon annan, som om vi var en gammal man som behövde hjälp för att nå avträdet. Jag vägrade och gjorde istället den rit som krävs för att en pojke ska kunna bli krigare, och ta plats bland jarlens huskarlar. När jag dödade Silver-Dan och skickade honom till Wòdur, så han kunde få en klok rådgivare till sitt högsäte, då grät jag barnets sista tårar, och varm i ansiktet trädde jag in i Wòdurs blick och blev vuxen. Ingen vågade neka mig min födslorätt därefter, då det inte längre finns någon i Ransard som har mod nog att möta Wòdurs iskalla öga. Med mig som jarl skulle saker förändras, Jothumsbane skulle än en gång bli stort. Inte genom att plundra feta bönder, även om jag också inser nödvändigheten av detta. Utan genom att söka den bästa strid vi kan, de bästa kämparna. Wòdur accepterar enbart de bästa, enbart de starkaste, kvickaste och klokaste. Alla dessa skulle vi lägga under oss, alla dessa rikedomar skulle vi rätteligen röva. Wòdur har sitt öga på mig, men Lœges anhängare finns överallt. Min bror, min dyraste bror, säljer mig till pirater, för att ta mitt arv. Hans tal om mig till min klan, som Lœges säd rann lögnerna ur hans mun, och befruktade den rädsla som så hårt drabbat oss.
Nåväl. Piraterna är hängda, man tog min rättvisa ifrån mig i Pendon, där ingen rättvisa för fria män går att finna. Men jag har kvar min yxa och mitt svärd, även om jag inte längre är Jothumsbane. Kanske tycker Wòdur att det skulle vara för lätt, hans blick är ständigt prövande, ständigt utvärderande. Han ska inte få skäl att bli besviken, jag ska återta min klan och under tiden kanta vägen med de bästa Wòdur kan önska sig. Bara de starkaste, kvickaste och klokaste ska han få, precis så vill han ha det. Och jag ska möta hans blick utan att rygga undan, och han ska känna den rädsla mitt folk känner, rädslan av att den bästa ska ta allt ifrån honom.”
No comments:
Post a Comment